.

Det är så nära att man räknar ner i huvudet nu. I morse lämnade vi Irland och framför oss har vi den sista sjöresan på 10 dagar över Biscaya. Den längsta på hela resan och antagligen den med mest sjösjuka, vad jag har förstått ska det vara stora vågor oh ganska stormigt här. Förra året drabbades de av en tropisk storm just på detta sjöbenet, Man kan ju fråga sig hur den hittade hit.. Vissa av oss är lite nervösa inför spyor och sjösjuka, men jag måste säga att jag är jätte-taggad. Jag ser verkligen fram emot att stå uppe på råna och känna vinden blåsa i håret samtidigt som Gunilla dyker i vågorna och vi tar oss fram över öppet hav. Om du frågar mej finns det inget bättre, man känner sig så fri och denna resan hardet nästan kännts som om vi är instängda när vi ser massa andra båtar hela tiden och måste tänka på väjningsmanövrar och liknande.

Det är sjukt hur trött man blir så fort vi börjar röra oss i vågorna. Jag hinner knappt till kojen innan jag däckar ihop så att somna är inget problem, det värsta är väl att hitta tid att sova på om man nu vill det. Men sova kan man ju göra hemma. Det är nämligen inte mer än 17 dagar kvar på vår resa, helt sanslöst, det är ju så att man blir stressad. Man vill nästan springa upp på vakt för att hinna göra alla roliga grejer innan flyget hem, fast det har antagligen ändrats om nån frågar igen om 9 dagar då tror jag alla mina tankar är på min andra favorithobby..