Ju latare man är desto mer kreativ blir man
Visst är det underbart när människor jobbar för andra, när en del människor bara följer med i flowet och helst gör så lite som möjligt medan andra tar grovjobbet för att bli klara?
Visst är det underbart att när folk spyr härs och tvärs, har ont i magen och ändå anser sig friska nog att flamsa runt, dock inte stå stilla på postvakt?
Visst är det underbart att människor ens kan med att klaga på att folk inte arbetar när de själva inte rör ett finger.
Visst är det underbart när någon ligger in under diskmaskinen och rensar ett vattenlås. När en annan inte ens kan ta ut soporna.
Men jag är inte bitter. För att något ska bli som man har tänkt sig på den här båten krävs det att du gör det själv. För att du ska få rent diskade tallrika måste du göra rent diskmaskinen själv och för att soporna ska bli tömda krävs det att det är du som tömmer dem. Här gör vi allt vi kan för att inte göra något. Allt arbetande gör oss lata.Varje ledig stund tas till vara på för vila och man gör allt för att slippa röra ett finger.
Om man behöver se sig i spegeln, ligger kameran närmre.
Om man behöver en penna, delar man hellre med kompisen än att gå och hämta.
Om man glömt datorn på golvet nedanför överslafen i kojen, hänger man sig hellre ner än att klättra.
Om man vill ha en kopp té, jaa.. då kanske nån annan ska upp till byssan ändå..?
Varför Dammsuga när jag kan damma.
Varför fika i en kvart när jag kan fika i en halvtimme.
Det känns ju som om vi skulle bli starka av att gå här, med dagar kantade av segelsättning och trosshalning. men energin vi samlat använder vi på vakttiderna och går runt som zombies resten av tiden.
Varför göra något för någon annan liksom? Det gynnar ju inte mej, det känns som de flesta resonerar ungefär så just nu. Till DSG:arnas motto: ”Tillsammans är vi starka” kan man lägga till ”men i ensamheten är vi lata”. Man behöver väl inte undra varför det luktar i byssan, när togs senast vattenlåset under kylen? Det är ju ändå någon som ska ta det imorgon..
Grattis ni är nu bekanta med uttrycket Bitter Backis!
sanden rinner ut..
Det är så nära att man räknar ner i huvudet nu. I morse lämnade vi Irland och framför oss har vi den sista sjöresan på 10 dagar över Biscaya. Den längsta på hela resan och antagligen den med mest sjösjuka, vad jag har förstått ska det vara stora vågor oh ganska stormigt här. Förra året drabbades de av en tropisk storm just på detta sjöbenet, Man kan ju fråga sig hur den hittade hit.. Vissa av oss är lite nervösa inför spyor och sjösjuka, men jag måste säga att jag är jätte-taggad. Jag ser verkligen fram emot att stå uppe på råna och känna vinden blåsa i håret samtidigt som Gunilla dyker i vågorna och vi tar oss fram över öppet hav. Om du frågar mej finns det inget bättre, man känner sig så fri och denna resan hardet nästan kännts som om vi är instängda när vi ser massa andra båtar hela tiden och måste tänka på väjningsmanövrar och liknande.
Det är sjukt hur trött man blir så fort vi börjar röra oss i vågorna. Jag hinner knappt till kojen innan jag däckar ihop så att somna är inget problem, det värsta är väl att hitta tid att sova på om man nu vill det. Men sova kan man ju göra hemma. Det är nämligen inte mer än 17 dagar kvar på vår resa, helt sanslöst, det är ju så att man blir stressad. Man vill nästan springa upp på vakt för att hinna göra alla roliga grejer innan flyget hem, fast det har antagligen ändrats om nån frågar igen om 9 dagar då tror jag alla mina tankar är på min andra favorithobby..
Om jag säger Irland, vad tänker du på då?
Jag såg framför mej stora gröna kullar med hästar springandes på den, nån sjö, kohagar och en liten by kanske med en gata kantad av pubar. En drömbild kan man tänka sig, men tro det eller ej, precis så ser det ut. Man behöver inte åka alls långt för att se allt detta.
I byn, som egentligen är en stad, faktiskt Irlands näst största och inte liten alls, finns det gator där det ligger tre, fyra, fem pubbar på rad. Alla med en Guinnies skylt utanför dörren och med blommor planterade i blomsterlådor utanför fönstren. Man behöver inte åka långt alls för att se en skymt av naturen, det räcker med en tur med buss på typ fem minuter så är du ute på landet, landet med de gröna kullarna och alla djur. Hagarna är kantade av träd och där står hästar, kor och får och betar försiktigt.
Alla Irländare har Ölmage också, vilket man kan förstå eftersom de har så många pubar, fast det är faktiskt sorgligt när man ser killar i 25års åldern som redan har skaffat sej en kagge. ¨
Självklart har vi besökt en pub här i Irland, det är ju ett måste när man är här, jag har till och med hunnit med tre stycken. Vi har dock bara druckit alkoholfri öl eftersom vi har en alkoholpolicy på båten. Stämningen på pubarna var ändå det vi var ute efter.
Idag har jag också hunnit med att rida över de Irländska kullarna. Vi åkte på utflykt till en stad som heter Kinsale och ligger på kusten, där hade vi eftermiddagen ledig och vi var ett gäng på 24 personer som var sugna på att rida och ringde till ett stall. Det var helt fantastiskt roligt, folk som aldrig suttit på en häst travade runt i manegen inne i stallet och också ute på de gröna kullarna.
Det är sjukt vad mycket kul man kan hitta på!
Efter en nattvakt..
Mina händer ömmar, jag upptäckte precis att den ena är svullen och fingrarna ser ut som korvar, Jag har träningsvärk i ryggen och fryser om fötterna.. men det är helt fantastiskt ändå. Trots att jag går upp klockan 03.30 varje natt så känns det som att jag inte kunde vara på någon bättre plats än just Gunilla för tillfället.
Nattens vakt var precis som en vakt ska vara men med lite extra krydda. Det rullade extra mycket. Vi hade vinden i perfekt riktning och seglade i ungefär sex knop. Vi började med att ta ner två segel och beslå dessa.
En tjej blev så svettig efter det att hon gick runt i trosor och t-shirt på fikat klockan fem. Till detta vill jag bara tilläga att utomhus så går vi runt i seglarställ, underställ, extra underställ, några fleecetröjor vantar och mössor. "Jag svettas till och med här" sa hon och pekade på underläppen.
Senare han vi även med att kolla på några delfiner som lekte längs skrovet på båten och hoppade fint.
Marelden hittade upp på däck med vattnet och det såg ut som att det var något lysande som kröp på däck.
Våran styrman blev kontaktade av ett fartyg som skulle ligga någon stans runt om oss och var omannövrerbart och utan fungerande lanternor. Något som gjorde det hela ännu mer soännande var att våran radar är trasig och denna båten inte hade någon AIS så att vi kunde se den på det digitala sjökortet. Mitt i den smärre paniken kom det också en kraftig regnskur som skymmde sikten och gjorde att vi knappt såg någonting, så alla fick ställa sig och hålla utkik efter den mystiska båten.
Efter regnskuren hann vi med att trimma lite segel, vilket betyder att man ställer dem så att vinden tar bättre i dem, innan det var dags att gå och äta frukost innan läggdags.
Ikväll har vi beräknat att ankra utanför Cork på Irland och imorgon bitti ska vi puttra in i hamnen för att sedan upptäcka ännu en stad. Denna gången blir det gröna kullar, ridning och såklart lite shopping. ja... och plugga var det också..
Så nu ligger jag här i min koj och ska alldeles strax sova.. Klockan är 08:45, men det känns inte alls konstigt att sova nu. Faktum är att jag håller på och somna typ.
20/9-10
Irländska sjön, Jag vet inte ens om vi har kommit dit än, vi kanske fortfarande är i Engelska kanalen. Fast det känns i alla fall som vi är där, som jag tänker mej att det ska vara i alla fall. Vi har motvind och går på motor. Det blåser kallt och vinden är gnaska stark och som grädde på moset så är det jättestora dyningar som går rakt emot oss. Vi har fått sätta upp nät på sidorna av båten för att skydda från att någon skulle falla över bord, elevtrålar kallas dem. Folk som aldrig spytt av sjösjuka förr ligger över relingen och hulkar sig. Jag kännde av sjösjukan nu lite innan jag gick och la mej men det känns bättre nu. Jag har vant mej och detta sjöbenet går jag inte på några "droger" alls.
I början av våran vakt idag seglade vi men sedan skulle vi ändra kursen och kunde därför inte segla längre och därför blev det även lite klättring i det fantastiska vädret. För faktiskt även om det kanske inte framgår så är det den här sortens seglingsväder som jag gillar bäst, om bara vinden kunde gå åt motsatt håll så att det faktiskt hade blivit någon segling och inte motorn hade stört min nattsömn hade allt varit perfekt.
I alla fall så var jag uppe i masten med min hyttkompis förut. Vi beslog två råsegel och i början gick det bra, efter en stunds hängande över rå:et kännde jag dock att sötfikat från en timme tidigare började krypa uppåt i halsen, men jag klarade mej som tur var. Min hyttkompis som var på rå:et över mig mådde dock lite sämre, fick jag veta efteråt. Hennes spya hade krypit ända upp i munnen när hon stog precis över mig, som tur var bestämmde hon sig för att svälja denna som annars hade hamnat i huvet på mej. Kanske är bra för håret? Vi åt ju ägg till frukost..och det ska ju vara bra..
Cherbourg
Första intrycket: Grått, tråkigt, alkisar och grått..
Med ett dåligt första intryck gick vi igår ut på stan efter att ha lagt till i hamnen i Cherbourg. Jag had inte alls några högre förväntningar på stan eftersom jag bara hört att staden skulle vara tråkig. Det visade den sig tyvärr också vara. Något riktigt centrum gick det kanppt att hitta. Allt var bara charkuterier, crepérier och några få klädaffärer, men så är väl frankrike också ett matland av vad jag har hört. Det finns så mycket man skulle kunna uppleva här, grodlår, sniglar, musslor och annat skojigt men tyvärr lockar inte det mej och efter Lübeck och Portsmouth som är två rätt stora städer så var detta helt enkelt ett stort minus. Så igår efter turen på stan hade jag inget intresse alls av att gå ut igen efter middagen. På kvällen var jag alltså hemma på båten där vi kollade på en film allihopa vilket var himla mysigt.
Imorse efter frukosten och uppställningen gick jag helt enkelt ner och la mej i sängen för att sova vidare istället för att gå ut på stan, jag nästan missade lunchen när jag sov men han upp i sista sekun innan all mat var bortplockad. Efter middan blev jag sedan medtvingad ut på stadens gator. Denna gången för att besöka ett supermarket som låg ganska nära båten. På supermarket kläcktes idén om en picknick i en park nära som folk hade sagt varit så mysig och jag blev genast peppad, för förutom grodlår och sniglar finns det ju för övrig massa smarrigt i Frankrike man kan ju till exempel ät crépes, spännande kakor och maränger här. Det slutade med att vi köpte med oss en typisk franks baguette, kex och några goda mögelosta som vi tog med oss och sedan satte vi oss i parken för att fika med, tyvärr var alla fyra tjejer som var med på picknicken ostälskare och de goda ostarna försvann i ett nafs, men mysigt hade vi och Cherbourg blev lite roligare i mina ögon.
utbrännd
Portsmouth har gjort mig utbrännd jag orkar inte röra ett finger och ligger just nu och lyssnar på motorn som brummar från maskinrummet tänkandes på vilan jag ska få tills jag kommer fram till Cherbourg, 16 timmar - 8 timmars vakt - 1 timmes lektion = 5 timm. Tyvärr är det all tid det ska ta och ingen hinner ju bli utvilad på den tiden. Alltså, blir det direkt ut i shoppingen imorgon igen vilket betyder att dessa två hamnarna nästan smälter ihop till en enda lång hamntid.
Vi har nu bytt vakt och från och med idag har jag istället för 12-4 vakten nu 4-8, mördarvakten om du frågar mig. Det är inte min favorit att gå upp klockan 4 på morgonen och det är ju min normala läggdagstid.
Många är ute och kollar när vi lämnar hamnen men själv ligger jag i kojen. Det gäller ju att ta vara på sin tid och ladda upp batterierna innan det är dags för ännu lite shopping och pluggning i Cherbourg men man kanske kan få lite vila där?
Lite bilder från resan, so far..
Angående bilder
Jag har förstått att många av er skulle vilja se fler bilder, det skulle jag cokså faktiskt, men saken är den att vi inte har internet när vi seglar och inläggen mailar jag bara till min kompis via satelit och hon lägger in dem sen.. men när jag har tid och är i hamn ska jag försöka .. om jag hinner kommer det upp ett par inom några minuter..
One night in..
(okej jag har inte läst igenom ingen tid till det...)
Hayling Island. 30 minuter med bil från Portsmouth center. Där spenerade jag och en klasskompis natten. Vi blev inackorderade hos en familj på Green Lane, Hayling Island med tre hundar, och fyra barn.
Innan blev vi varnade om att komma till en kaotisk familj och att familjen kanske skulle vara lite sena att hämta oss på skolan.
Själva besöket började med en halvtimmes bilresa och fortsatte sedan med snabb middag innan vi gick på våran värds kompis teaterföreställning. Det visade senare sig mer vara en dejt, vilket vi märkte när han och en tjejkompis som också var där började hänga lite på varandra. En smula pinsamhet men ingen kan se det i mörkret..
Efter teatern åkte vi hem och möttes av två nybäddade sängar, varav en var dubbelsäng och det slutade med att vi båda somnade gott i denna sjuka sängen. När vi vaknade på morgonen var det som att ligga mitt i himmelriket på det mjukaste moln du kan tänka dej. Helt fantastiskt att kunna bre ut dig allt vad du kan och ändå inte nå väggarna. Ganska mycket skönare än att ligga i kojen som är så smal att armbågarna slår i var sin sida. Synd bara att vi inte vaggades till sömn som på Gunilla. Omställningen var dock himla skön..
Fish and chips, starbucks, afternoon tea, english breakfast, röda bussar och telefonhytter.
Portsmouth är en liten verision av det jag alltid föreställt mig som London. Här är himla bra shopping; Skor, väskor, smycken och kläder allt liksom lockas till en som en drog ungefär. Klänningar, skor, byxor, t-shirts. Allt är verkligen snyggt.
Men så ser man alla britter och bara undrar vad de hittar alla de fula kläderna som de själva faktiskt har på sig. Priimarkt som har några av de billigaste kläderna har inte ens så fula kläder som människorna har på sig. Inte konstigt att de snygga kläderna finns kvar på rean, ingen av de köper ju dem.
Alla ungdomar här går runt i leggins, precis som svenska ungdomar men till skillnad från de svenska ungdomarna som matchar med tunikor eller i alla fall ett längre linne har nämligen de brittiska ungdomar en luftig magtröja till sina leggins. Vilket är helt sjukt fult, tänk er resoren som skär in i midjan. Det värsta jag såg var en tjej som hade ett skärp runt rumpan på sina leggins och en magtröja till detta. Modestandarden måste vara större i London är här.
Hälften av Britterna ser ut som om de äter fish and chips till frukost och sedan fortsätter med lite godis och kanske donken till lunch.. osv. Och vem vet, det kanske är det som gör att de inte får på sej de snyggare kläderna, nått fel är det i alla fall men gött för oss...
All min rädsla försvann när du sakta tog min hand, Någonstans emellan Dover-Calais..
Inatt blev vi purrade (väckta) klockan 03:30 och fick höra att vi seglade mellan Dover och Calais vilket tydligen skulle vara jättevackert.
Av någon anledning föreställde jag mig att vi försiktigt skulle segla fram under vita höga lysande klippor, vilket inte alls var det jag såg..
Det som var så fantastiskt vackert var inte klipporna, faktiskt så var vi så långt bort från land att det enda vi såg var lampor. Vilka tydligen var det jättevackra. Med lite besvikenhet gick vi i alla fall på vakt och spenderade denna med att göra ögonsplitsar klättra lite och brassa om seglen. Ännu lite träningsvärk vilket betyder muskler.
Just nu ligger vi utanför Portsmouth i södra England. Vi har ankrat och väntar bara på att få komma in till vår plats imorgon och.. det är en himla fin plats i den här hamnen. I stort sett i hamnen ligger i alla fall ett stort köpcenter och England som shoppingland är inte särsklit dåligt heller..
5 september 2010
När man står på 30 meters höjd över havet och man inte kan se land någon stans, då gäller det att tänka så lite som möjligt.
Tyvärr är nog inte det min starkaste sida. Ungefär en gång varannan minut tänker jag ut ett dödscenario som skulle kunna hända om jag skulle trampa snett eller tappa taget. När det tänkta dödscenariot är klart.. Då tänker jag istället ut hur jag ska ramla eller var jag ska sikta för att ha störst chans att överleva fallet på 30 meter. Det ända man kan göra är väl kanske att sikta på vattnet och försöka landa mjukt, problemet är bara att ofta så ingår det i scenariot att jag knäcker ryggen på ett skot som ligger i vägen för min uttänkta fallväg...
Nu kanske det låter som jag utmanar ödet varje dag när jag klättrar upp i riggen men det är faktiskt inte så farligt som man kan tro. Utan säkerheten hade jag nog aldrig klättrat upp om jag inte kännt mej säker eftersom jag fått ärva höjdrädsla av min pappa, men den är snart borta. Har man tid på sig och bara orkar så kan man nämligen säkra sig med selen hela vägen upp och faktiskt sitta fast hela tiden när man klättrar, hur logiskt det nu låter. Men det är verkligen helt fantastiskt att vara där uppe. En upplevelse man inte bör missa, tänkt dej att med en frisk bris i håret och med solen i ansiktet kunna se 11 sjömil bort, ungefär 21'110 meter, 21 kilometer å jah 2,1mil bortåt. Vilket är en tredjedel av sträckan mellan öckerö och skagen ungefär. Visst var det roligt att klättra även förra resan men hur roligt är det att bara se hav runt omkring sej. Det är en smula mer roande att kolla på oljeplattformar, lastfartyg och stenafärjor och har man tur kanske en och annan liten segelbåt.
försenat inlägg - 28/8-10
År 1957 drabbades ett tyskt skolfartyg av en orkan utanför Belize i Sydamerika. Masterna bröts och båten välte och la sej på skrovsidan innan den började sjunka. Ända till morgonen stog människor på båtens akter för att undvika vattnet. 76 timmar efter att skeppet sjönk gick endast två båtar att hitta och av de 86 passagerarna överlevde bara sex stycken. En av de hittade livbåtarna finns här i en kyrka i Lübeck och varje gång ett skolfartyg besöker staden, lämnar man som en liten cermoni en krans och har en minnesstund för alla de som har omkommit ute på havet.
Imorse purradades vi och klockan 7 precis som vanligt och efter uppställningenen hade vi en liten paus innan vi samlades på kajen för att gå på ett led längs gatan upp till kyrkan. Väl uppe möttes vi av en präst som ledde oss in i kyrkan. Prästen pratade en kort stund och sedan hade vi en tyst minut runt Pamir 2 som livbåten hette. Efteråt kunde man gå runt och kolla på information och en modell på båten. Det fanns även ett brev som var skrivet av den enda överlevaren som hittades i Pamir 2 där han beskrev precis hur allt hade gått till under orkanen och dagarna i båten när många människor hade dött. Tanken att stå vid en båt där flera människor mist livet och som har varit en del av en sådan stor händelse känns helt otroligt hemskt det får en verkligen att förstå att livet inte är ett dans på rosor utan att sådant kan hända vem som helst. Det gäller att ta vara på dagen.
Vissa tog kanske det hela lite mer på allvar än andra och tre anonyma tjejer gick ut efter cermonin och fikade resten av dagen. Glass, Crépes, Tårta och Marsipan... Man lever ju trots allt bara en gång, och gott var det!
Sofia Nordin, Midskepps.
Att äta sig genom Lübeck
Man hörde mycket att maten skulle vara mycket godare på andra resan än på första och att man skulle gå upp ännu mer i vikt nu än på den förra och så sannt så sannt, jag kan inte komma på en enda dag förutom sjömannsbiffen som inte varit enormt god.
Fast det är inte bara maten ombord som är lockande. till skillnad från resa ett är den tropiska frukten och de spännande nötterna utbytta mot marsipan, glass, choklad, fish & chips, våfflor, hamburgare pizza.. ja jag kan fortsätta ett tag till...
Tre flickor gick en dag ut på stan i alla fall, två av dem hade godislöfte, och en ja hon åt upp sig inför sjösjuka. Ni kanske förstår hur det ska sluta.. Det började med en fika efter maten, en tårtbit och en koppkaffe på eftermiddagen.. Marsipan och valnötstårta med chokladöverdrag och ganska lik prinsesstårta, lite senare på dagen hittade de den fantastiska "spaghettiglassen"´, egentlígen helt´vanlig glass men som var utpressad ur en sil så att den såg ut precis som spaghetti. efterdetta gjordes ett besök på marsipanbutiken där de fanns så mycket marsipan att om det bara hade haft pengarna så hade det nog köpt en hel del. fast en liten smakbit fick de ha i alla fall. De bestämmde sig för att gå mot båten, men mätta och kanske en smula illamående fick de syn på crépes med nutella, som såg ut precis som de de åt på kap verde för cirka ett år sedan. Illamåendet försvann för en sekund och utan förstånd gick de och köpte sig en att dela på. Man kan ju tillägga då att det kanske var tur att de inte köpte en var i alla fall..
På väg hem kom det dåliga samvetet och alla tre eller ah, två av dem ¨mådde riktigt dåligt och ångrade sig så enormt... medan den tredje.. gick in på mc donalds och köpte sig en liten pommes... och efter detta bar de sig alla tre av mot båten för middag.. Mums.
Mailen
Under tiden vi låg i Lübeck hände det mest fasansfulla som kunde hända. våran älskade maskinist lyckades slå ut all mailkontakt med om världen genom att trycka på en endaste knapp. Denna knappen gjorde alltså att alla kärlek vi tidigare visat vår maskinist försvann som på ett ögonblick. Och att han sedan förklarade att han faktiskt inte är en it tekniker utan en vanlig maskinist och att han inte kunde garantera att mailen faktiskt ska fungera under resten av resan. utbröt ett mindre kaos...
Nu verkar det i alla fall som att mailen är igång och folks nedåtböjda munngipor har börjat mjukna lite..
